Text & foto: Henrik Andersson Vogel

Allt eller inget

Vissa skivor tar lång tid att spela in. Det kan bero på många saker – perfektionism, strul med skivbolag eller något annat. I Anthrax fall var det något annat; nämligen en avhoppad sångare. När bandet slutligen kunde släppa Worship Music i höstas satte man därför punkt för ett arbete som påbörjades för inte mindre än fyra år sedan. Men det har visat sig vara väl värt tålamodet.

Den här artikeln har också tagit lång tid att göra färdig. Det var nämligen så att jag träffade Anthrax gitarrist och grundare Scott Ian då han var på promotionturné för Worship Music – sommaren 2009! Skivan var nämligen tänkt att ges ut då med den nye sångaren Dan Nelson.
    Det som sedan hände var att Dan Nelson lämnade bandet. Det råder lite olika versioner omkring exakt vad som hände men det tycks iallafall råda samstämmighet kring att det gick fortare än kvickt och att han numera inte direkt är bjuden på adventsfika hos någon av bandets kvarvarande medlemmar. Anthrax stod alltså med en färdig skiva men ingen sångare.
    John Bush, som var bandets sångare1992–2004, kallades så in. Han genomförde ett antal livespelningar med bandet, men vad gällde arbetet med Worship Music kände han sig tveksam till att gå in och lägga sång på låtar han inte hade varit kreativt inblandad i. Efter många turer slutade det hela med – ingenting. John Bush valde att inte gå tillbaka som fullvärdig medlem i Anthrax.
    När så bandet tillfrågades om de ville vara med på The Big Four-turnén, tillsammans med de tre andra thrashmetalgiganterna Metallica, Slayer och Megadeth, blev det naturligt att kontakta Joey Belladonna, som var sångare i Anthrax under det 80-tal som hyllades på turnén. Belladonna accepterade rollen som tillfällig sångare, och en bejublad turné genomfördes. Under turnén utkristalliserade sig den uppenbara lösningen för framtiden: Joey Belladonna stannade kvar i bandet även efter The Big Four-turnén, och man gjorde om Worship Music tillsammans med honom.
    Den platta som nu har släppts är alltså två år gammal fast med nyligen inspelad sång. Man kunde tänka sig att bandet skulle passa på att ändra en del saker när man ändå hade chansen. Men man ansåg att låtarna och inspelningarna var så starka att så när som på några ändrade textrader och enstaka ändringar i arrangemang är det samma skiva som har släppts nu som man var på väg att släppa med Dan Nelson på sång.
    En märklig historia, men när man hör skivan inser man hur rätt beslutet var. Jag var själv Anthrax-fan som tonåring under 80-talets senare hälft och måste säga att Worship Music är bandets bästa platta någonsin.

LÅNG PROCESS
Vid intervjutillfället 2009 fick jag höra sju låtar från skivan, men alltså med Dan Nelson på sång. Det lät anmärkningsvärt bra redan då, vilket jag inleder intervjun med att framföra till Scott. Han tackar och säger:
    – Vi jobbade väldigt hårt på den! Det var en lång process. Vi började skriva låtar i januari 2007, och bandet låg mer eller mindre i bitar. Så i princip var det bara jag och Charlie (Benante, trummis reds anm) som var Anthrax, men vi sket i det och fokuserade på att göra bra låtar. Och det lät grymt även om allt omkring oss var skit just då. Vi visste förstås att vi behövde hitta en sångare och få ihop bandet igen. När vi hade fått ihop lite material bestämde sig vår sologitarrist Rob för att hoppa på igen, och han drog in sångaren Dan Nelson som han kände sedan tidigare. Sedan anslöt även vår basist Frankie. Så från oktober 2007 var vi ett band igen och det var väl då det riktiga arbetet började.
    Hur gick tankarna inför arbetet?
    – Vi hade inget att förlora som band. Så kände jag verkligen. Antingen gör vi vår bästa platta någonsin, eller så lägger vi ner det hela. Vi har en lång historik och varför skulle vi då släppa något mediokert? Därför var vi extremt självkritiska och brutalt ärliga mot oss själva under arbetet. Jag ska inte säga att vi har slarvat tidigare, men vi har absolut varit hövligare och försiktigare med att trampa varandra på tårna. Nu var det mer – vem bryr sig? Om någon blir upprörd över att man kritiserar deras idé får de väl lämna bandet.
    Så, vad gäller låtskrivande är det mycket du och Charlie som ligger bakom?
    – Åtminstone inledningsvis. Charlie är en ypperlig gitarrist också, och kommer upp med många riff. Vi har en intuitiv relation och känner varandra väldigt väl. Fast vi jobbar rätt olika, han spelar in varenda liten idé han får och har kvar små kassettband med idéer som är flera år gamla. Jag å min sida sparar ingenting. Jag tänker att om jag kommer ihåg det var det bra nog att komma ihåg. OK, jag har förbannat mig själv några gånger men jag håller ändå kvar vid det tänket. Så vi sitter mycket tillsammans, Charlie kanske presenterar en idé och då hör jag nästan omedelbart vad som följer och lirar det. Och så går vi igenom vad som känns som vers och refräng och arrar upp det. Det är ofta min styrka, arrangerandet. Så där börjar låtarna, men det är ändå väldigt mycket ett samarbete inom bandet. Till exempel är det ofta Frankie som kommer upp med sångslingor, det är hans grej. Och sologitarristen Rob har producerat skivan, precis som den förra.
    Har ni en egen studio där ni jobbar?
    – Vi har en studio i Charlies hus i Chicago. Det är där vi skriver låtar och repar, det har blivit vårt högkvarter. Jag bor i Los Angeles numera och de andra bor kvar i New York. Så vi möts i mitten, det är smidigt! Utom på vintrarna ...

INSPELNING OCH MIX
Worship Music producerades alltså av Anthrax sologitarrist Rob Caggiano. Jag frågar Scott hur det är att jobba med en producent som också är med i bandet.
    – Det är fantastiskt bra och fantastiskt jobbigt! Han känner oss ju bättre än någon annan och vet vad vi kan åstadkomma om vi bara lägger manken till. Så han är en riktig slavdrivare och fick verkligen oss alla att jobba arslet av oss. Han känner mig som gitarrist bättre än jag själv gör, och han är en så extremt bra gitarrist själv. Dessutom är han också väldigt duktig studiotekniker, och han har en fruktansvärt bra känsla för sådant som tajming och tonhöjd. Han har magiska öron och är en otrolig musiker. Så han är en jättebra producent och en riktig pain in the ass samtidigt. Men det var vad som krävdes, och såhär i efterhand känns det som att det var fullständigt värt ansträngningarna. Jag hör verkligen allt blod, svett och tårar som har lagts ner på plattan och det är underbart att lyssna på den.
    Var spelade ni in?
    – Här och där. Trummorna spelade vi in i en studio i Chicago, vi var alla på plats för att spela samtidigt som Charlie la trummorna. Basen gjorde vi i New York – i princip gjorde alla sin grej på hemmaplan och Rob flängde runt och var med.
    Är det du som spelar alla kompgitarrer?
    – Mer eller mindre. Det är några ställen där Rob spelar motrytmer och så, och då är det han som har lagt det. Men jag skulle säga att jag har lagt 90–95 procent av kompgitarrerna.
    Vad spelar du på för prylar?
    – Studion såg ut som en jävla NAMM-mässa, haha! Det var väldigt kul, vi drog in hur mycket prylar som helst för att kunna testa oss fram. Rob undrade om jag hade kvar prylarna som vi använde på Among The Living och några av de där gamla plattorna, och det hade jag – de stod magasinerade. Han tyckte att vi skulle plocka in dem i studion och använda dem som grund och sedan kombinera det med nyare prylar för att kolla om det lät bra. Rob tyckte att han saknade det ”Scottiska” 80-talssoundet. Så jag plockade fram mina gamla Marshall JCM800-stärkare och min TC Electronics Booster + Distorsion-pedal. En tekniker fixade upp prylarna eftersom de hade stått oanvända i femton år. Vi kickade igång allt och det lät precis som det skulle! Men vi körde också andra prylar – några VHT Deliverance, EVH 5150, Randalls Kirk Hammett-modell och Engl Steve Morse signature – lite otippat kanske, men vi föredrog den faktiskt framför Engls mer metalinriktade Powerball. Jag använder inte så mycket gain, jag vill ha klarhet i ljudet. Så JCM800 utgjorde centrum och så kombinerade vi den med de andra stärkarna beroende på låten. Det var kul, för tidigare har jag kört ett eller två olika ljud tvärs igenom plattorna.
    Gitarrtillverkaren Jackson släppte för en tid sedan en Scott Ian signatur-gitarr. I princip är det en nyutgåva av hans Jackson Soloist från 1987, fast med något större kropp. Men Scott använde också en annan hårdrockklassiker i studion.
    – Min Gibson Flying V från 1981. Den låter fantastiskt från det renaste rena till den våldsammaste disten. Den är helt original, förutom att det sitter en Seymour Duncan JB i stalläget. Den har suttit där sedan 198 ... 3, tror jag.
    Sedan intervjun gjordes har även Randall lanserat en Scott Ian signatur-förstärkare. Den består av tre moduler – varav en är en ljudmässig kopia av Scotts JCM800 – och ett slutsteg på 100 watt. Apropå Soloist, hur kommer det sig att Scott aldrig spelar några gitarrsolon?
    – Jag kan spela solo, men Rob är bättre. Redan när jag var liten var det kompgitarristerna som var mina hjältar, Malcolm Young i AC/DC, Rudi Schenker i The Scorpions ... och även bland de som faktiskt spelade solon tyckte jag alltid bäst om de som var rytmiskt lagda, som Ted Nugent, Tony Iommi och Brad Whitford i Aerosmith. För mig har gitarren framförallt varit ett verktyg för att skriva låtar, och då är ju solona mer något som man lägger på i efterhand. Så jag fokuserade på att hitta min spelstil och bli väldigt bra inom ett väldigt snävt område, nämligen att kompa väldigt rytmiskt. Men visst händer det att jag sitter och spelar solomelodier för mig själv.

STILBILDARE
Anthrax var ju väldigt mycket med om att starta något nytt på 80-talet, och många av dagens hårdrockband är inspirerade av dem. Innan vi går ut i solen för att ta några bilder avslutar jag intervjun med att fråga om det kan kännas som en belastning att göra nya plattor när det är så? Scott svarar:
    – Vi tänker aldrig på det på det sättet. Vi behöver aldrig leta efter inspiration utanför oss själva, och vi har ingen koll på vad som är inne för tillfället. Det har vi aldrig haft. Vi har överhuvudtaget aldrig gjort skivor utifrån någon särskild idé. Att vi hade en massa snabba låtar på våra första plattor berodde inte på att vi hade tänkt ut det i förväg, det var bara det som föll sig naturligt för oss. Vi gör det vi gör och jag vet inte hur vi annars skulle göra det. mm